Hanna ansvarade för förskolehämtningen och var på plats strax efter lunch. På vägen hem, gjorde de ett Pokemon-stopp, när telefonen passade på att ringa. Hanna hade varit i kontakt med AC tidigare på dagen i ett helt annat ärende och räknade med att det hade med det att göra. När den klassiska frågan ”Hej det är Anneli, Har du möjlighet att prata en stund?” kom, så förstod hon vad det handlade om. Elias förstod ju inte helt, och fick efter en stund fråga varför mamma var ledsen. Anneli berättade att vi hade blivit matchade med Kea som bor på ett barnhem i Pretoria. Han är 2,5 år och verkar vara en toppenkille. När vi i efterhand läste igenom bakgrundsrapporten som de skickade så var det väldigt mycket som stämde överens med Elias personlighet. Kea är en charmig liten kille som är glad och positiv för det mesta. Han har svårt att sitta still, har en väldigt stark vilja, och kan bli blixterarg om något inte blir som han vill. Ja det skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av Elias.
Med tanke på att det inte ser värst positivt ut med Corona-pandemin, så var vi inställda på att det fortfarande kan komma ta långt tid innan barnbesked. Så här i efterhand kan vi se lite tecken på att det var på gång, även om det kanske inte var de mest solklara tecknen… Hannas projekt med att sortera/rensa leksaker för ett par veckor kom av sig, så kartongerna stod fortfarande öppna i väntan på att färdigställas. Problemet var att det var så svårt att veta vad vi behövde eftersom vi inte visste vem det var som skulle ärva dem härnäst, pojke eller flicka, ett halvår eller tre år. Detta är ju helt plötsligt mycket lättare. För min del så har jag under åtminstone senaste ett och ett halvt åren insett att när vi får ett barn till, så behöver vi en ny bil eftersom V60 är för liten för två barnstolar. Just i dag, så kände jag att det var dags att göra något mer konkret, så jag slängde iväg ett mail för att kolla om det fanns några öppningar för att lösa detta framtida bilproblem med någon form av tjänstebilslösning. Det visade sig att det ”framtida” behovet bara ett par timmar senare skulle bli klart mer konkret…
Efter samtalet följde ett mail med diverse dokument. I samband med barnbeskedet med Elias så blev vi ju bortskämda med många bilder och en film på 15 minuter. Men tre bilder på Kea var tillräckligt för att avslöja att det är en riktig guldklimp som väntar på oss.
När vi var i Sydafrika förra gången så gick ju allt så snabbt. Efter barnbeskedet, så skulle vi vara på plats i Sydafrika 9 dagar senare, och då var det mycket som skulle ordnas. Nu har vi egentligen ingen aning, mer än att det inte är just nu. Dels är det processen i Sydafrika med att få tid i domstolen, men samtidigt är det även utvecklingen av Corona. Så även om vi varit försiktiga innan så kommer vi vara ännu försiktigare nu. Dessutom behöver vi ju se till att folk i Sverige ska skärpa sig så vi inte hamnar i ett läge där vi inte får åka till Sydafrika. Dessutom behöver det hållas i schack i Sydafrika, så de inte inför en ny hård lockdown så att inga domstolar håller öppet. Ja det känns som en lite väl stor uppgift för oss att ta ansvar för. Även om det känns surt att vi har varit matchade ett helt år utan att få åka iväg, så känns det skönt att vi inte fått reda på det förrän nu. Att sitta ett helt år och veta att vår son finns på andra sidan jorden utan att kunna göra något åt det känns outhärdligt. Om vi inte får resebesked ganska snart, så kan det nog bli ganska outhärdligt oavsett. Kea verkar oavsett ut att ha det bra där han är, vilket är skönt.
När Hanna och Elias kom hem efter sin omtumlande färd från förskolan så satt jag i telefonmöte som dessutom drog över på tiden. Just denna dagen hade jag bett Hanna att de inte skulle störa eftersom det var ett ganska viktigt möte. Väntan blev ju lång för dem båda, och när jag väl kom upp så var fikan serverad och Elias visade glatt upp en present som låg på min tallrik.
sämre eftermiddagsfikapresenter har man varit med om. Elias hade mycket att berätta, och med Hannas hjälp redogjorde han för många i hans tycke perfekta egenskaper, busig, gillar dansa, bra på fotboll och så vidare. Resten av kvällen handlade givetvis mycket om Kea, att försöka sätta sig in i pappren och förstå hans resa. Elias inflikade också ganska mycket saker här och där som lillebror varken kan eller får göra, tälja med kniv, tända ljus, köra traktor mm. Elias kommer definitivt bli en bra storebror, och han ser fram emot det. Samtidigt kan det nog bli en utmaning att ha en till att samsas med, speciellt som han verkar vara lika envis som Elias.
För att informera familjen om sin existens så skickade Kea ett mail med några foton till familjen. Det gäller ju att ge ett bra första intryck.