Äntligen

Vår tolvtimmars mellanlandning i Zürich var inte den roligaste tillställningen, men tiden tuffade på så sakteliga trots allt. Första halvan av vår väntan hade vi sällskap av grannfamiljen, men sen åkte de med annat flyg och vi fick klara oss själva. Förutom spel och lek så fanns det ju en del flygplan man kunde studera.

Efter den hyfsat dåliga sömnen under natten så tog Kea och Hanna en lång eftermiddagslur. Jag och Elias kunde då njuta av att vara i Europa så att innehållet på SVT och HBO inte var blockerat längre utan vi kunde titta på det vi ville. I övrigt blev det promenader fram och tillbaka. Bl.a. körde jag och Kea ett ordentligt träningspass på att åka i rulltrappor. När vi kom till Zürich vid 6-tiden var det i princip folktomt. Det blev givetvis mer och mer folk framåt dagen, men man förstår verkligen att flygbolag och flygplatser har det svårt med tanke på hur mycket folk det brukar vara i rörelse på en flygplats.

Med tanke på det lugna läget så tänkte vi oss att vi snabbt skulle kunna komma med tåget från Kastrup då vi gjorde corona-testerna redan i Sydafrika och ingen kö till passkontrollen. Så enkelt var det dock inte. Danskarna krävde att alla skulle göra ett nytt test vid ankomst, så det vara bara att snällt sticka nya pinnar i näsan och sen sitta och vänta på att bli uppropad för att få sitt test. Allt gick dock bra och när vi väl kom ut i ankomsthallen och drog oss bort mot tågen så lyckades vi tajma ett tåg med 2 sekunders marginal. Vi rullade över bron, och när sista passkontrollen var gjord på Hyllie station kunde vi andas ut. Nu var vi på ”säker” mark.

Väl på plats i Hässleholm möttes vi upp på perrongen. Detta var välkommet, då vår packning inte var den lättaste att hantera av fyra personer i blandade åldrar, varav en sov i famnen på en annan.

Även om vi var hemma sent, så hade nöden ingen lag. Elias var tvungen att äta en äggmacka med kaviar. Som han längtat! Det är ett mysterium för honom hur folk i Sydafrika klarar sig utan kaviar. Han klarade sig knappt under tiden vi var där. Han ville ju att även lillebror skulle få testa på denna ”delikatess” så snart som möjligt. Kea testade, men jag tror inte det är omöjligt att han delar min uppfattning om smaken på kaviar. Givetvis fick ju Elias visa runt i huset också och framförallt visa upp alla leksaker. Katterna var också ett spännande inslag, även om Kea var väldigt rädd att dom skulle bita honom.

Det var roligt att få följa med honom runt och se hans reaktioner. Även om det givetvis måste vara en helkonstig situation för honom så tror vi att han var ganska väl förberedd och med på vad som verkligen händer. Sista veckorna har han velat läsa våran ”livsbok” flera gånger om dagen. Det är den fotobok där vi beskrivit oss själva och våra liv som vi skickade mer tillsammans med vår ansökan. Genom denna har vi kunnat berätta hur det ser ut hos oss och om olika personer i vår närhet. När väl den nödvändigaste leken var avklarad så somnade vi allihopa fort framåt midnatt och sov i princip oavbrutet fram till kl. 9. Då kom Elias in och undrade om det inte var dags att vakna snart. Det var verkligen svårt att få liv i Kea, men när han väl öppnade ögonen levererade han ett stort varmt leende och delade ut stora kramar.

Dagen förflöt sedan och lek varvades med uppackning. Kea var givetvis sugen på att gå ut och testa traktorerna och cyklarna som han såg från sin plats vid frukostbordet. Dock blev han nog lite chockad över kylan när vi väl gick ut, men detta avskräckte honom inte utan han kämpade på med sparkcykeln varv efter varv.

Som tur var så fick vi även chansen att visa upp lite aprilväder framåt eftermiddagen…

Förutom kaviar så finns det även andra saker som Elias saknat i Sydafrika, nämligen riktiga makaroner. Därför var glädjen stor när vi kunde presentera dagens lunch som bestod av falukorv ”svenskvanliga makaroner”

Igår kväll tog en lång resa slut. Dels tog vår sex veckor långa vistelse i Sydafrika slut i och med att vi kom hem till Sverige igen. Men även resan som började i mitten maj 2017, då vi lämnade in en ansökan till kommunen om att bli utredda för att få adoptera ett syskon till Elias tog slut igår. Även om denna process av olika anledningar tog mycket längre tid än vi hade tänkt så kan vi återigen konstatera att det var tur att processen blev exakt så som den blev och att vi därför fick den mest fantastiska lillebrodern i vår familj. Givetvis hade vi ju önskat att vi kunnat träffats ett år tidigare när vi väl blev matchade med varandra, men när det nu kom en Corona-pandemin emellan så är vi så tacksamma till den fantastiska personalen på hans barnhem. De har verkligen gjort allt för barnen och utvecklat dem till individer. Att de dessutom dokumenterat på ett bra sätt gör att vi i efterhand kan få ta del av den tid som vi missat.

Tack till alla er som tänkt på oss och stötta oss på olika sätt. Vi tycker det har varit roligt att ni velat följa oss på bloggen. Nu fortsätter vi vår resa på hemmaplan och hoppas att vi kan träffa er alla på något sätt så snart som möjligt.

Kram från oss!